Borde Rawlsianer ställa sig positiva till ett frihetligt utträde?

John Rawls gjorde sig känd i det politiska fältet efter att han publicerade boken A Theory of Justice där han formulerade en teori om ett hypotetiskt samhällskontrakt. Hans mål var att se vilka rättigheter och skyldigheter en individ har gentemot alla andra individer; vilka lagar och regler som är rättvisa. För att komma fram till det tänkte han sig ett hypotetiskt scenario där ett gäng rationella individer satte sig ned och diskuterade sinsemellan just vilka rättigheter och skyldigheter de borde ha gentemot varandra. Rawls utgick också ifrån att dessa individer inte visste vilka de var eller hur de levde i det samhälle de bestämde regler för. De regler som dessa individer, bakom en slöja av ignorans, skulle gå med på i ett samhällskontrakt, skulle alltså vara rättvisa.

Vilka regler borde dessa individer komma fram till, enligt Rawls? Han tänkte sig att de borde först och främst komma fram till att man inte fick kränka en individs grundläggande rättigheter och friheter. Så länge som dessa grundläggande friheter inte var uppfyllda kunde man inte rättfärdiga användandet av våld för att uppnå de senare rättigheterna. Här kan man fråga sig om Rawls gjorde en korrekt bedömning av vilka grundläggande friheter folk i en ursprungsposition aldrig skulle ge upp. Men, det är inte vad som står i fokus i den här artikeln.

Det som är av särskilt intresse i det här inlägget är att Rawls kom fram till en annan regel som många anser är rätt. Nämligen den att man som individ, eller som en grupp individer (likt i en stat) inte har rätt att kränka andra människors rätt till frihet om det inte leder till att den sämst ställda i samhället skulle få det bättre. Alltså, att det är orättfärdigt för såväl en individ eller stat att ta andras pengar, beskatta någon eller inskränka någons frihet att handla och producera. I alla fall om inte denna inskränkning leder till att den som har det allra sämst i samhället får det bättre.

Det här är inte riktigt vad Rawls förespråkade, då han satte en mycket större vikt på att folk skulle ha en likvärdig chans att få utöva politisk makt, men detta verkar ha kommit till för att säkra ”skillnadsprincipen”. Det här inlägget tar bara upp diskussionen om vad som följer av ifall man skulle ha rätt att bestämma över andra enbart för att gynna de som har det sämst ställt i samhället.

Hur passar den här principen då ihop med rätten att gå ut ur en stat? Jo, enligt Rawls skulle det enbart vara rätt för en stat att inskränka rätten till utträde om det skulle leda till att de sämst ställda får det bättre av att inskränka den friheten.

Här kan det vara värt att ta upp frågan om bevisbörda. För alla som anser att det finns en presumtiv rätt till frihet är det klart att den som vill inskränka friheten måste visa att visa att inskränkningen är moraliskt berättigad. Om Rawls lyckas övertyga någon om att det är rättvist att inskränka folks frihet för att gynna de sämst ställda, genom hans resonemang om det hypotetiska samhällskontraktet som ingås bakom en slöja av ignorans, då borde detta moraliska hänsynstagande trumfa den presumtiva rätten till friheten.

Men, det går inte att bara därefter hävda att vilken politik som helst som syftar till att förbättra den sämst ställdes position. Man måste också visa att den föreslagna politiken faktiskt skulle ge det önskade resultatet. Så, finns det något sådant bevis för att dagens politik gör detta?

Såvitt vi inom OFUSS vet finns det ingen idag som har lagt fram ett vedertaget bevis för att dagens politik maximerar välståndet eller välmåendet för den som har det sämst ställt. Det innebär att för den som ser att frihet är en presumtiv rätt, och håller med om vårt omdöme, vore det inte rättvist att förhindra frihetligt utträde.

Men, låt oss för stunden säga att det är vi utbrytare som har bevisbördan på oss. Hur skulle argumentet för att ett utträde är fördelaktigt, för de som har det värst, se ut?

Argumentet skulle nog bestå av två delar. Förstå får man ta reda på vilka det är som har det värst ställt och därefter se om deras position skulle förändras av att man tillåter frihetligt utträde. Det är endast om man tror att det är mer sannolikt att deras position försämras, än att den inte förändras eller förbättras, som det blir legitimt att inskränka rätten till utträde.

Vilka är det då som har det sämst ställt? Exakt vilken grupp det är, blir nog omöjligt att säga, men här är några gissningar:

  • De ca 2,7 miljarder människor som lever på mindre än $2/dagen.
  • Alla som blir mördade eller dör i förtid av olyckor och sjukdomar. Det här inkluderar såväl de dryga 0,74 miljoner människor som dör i krig och de ca sex miljoner barnen som dör av svält varje år.
  • Alla som blir utsatta för våld eller drabbas av olyckor och sjukdomar så att de blir invalidiserade och/eller lider av kronisk smärta resten av livet. Här finns det inga direkta siffror, men i Sverige är det runt 4 000 människor som invalidiseras varje år.
  • Alla som haft en så svår situation att de begår självmord. I Sverige var det nästan 1 500 personer som begick självmord 2010, vilket inkluderar de, ytterst få, individer som begår självmord medan de är frihetsberövade.
  • Alla som får se sina älskade drabbas av något ovanstående.

Här kanske någon skulle vilja säga att den första punkten och några från de andra punkterna inte är viktig för den här frågan. För, det handlar ju om en utbrytning ur den svenska staten, inte från någon annan. Och därför bör man endast ta hänsyn till hur det påverkar de som har det sämst ställd i Sverige.

Denna invändning utgår helt obefogat från att folk i Rawls ursprungsscenario vet om vilken nationalitet de tillhör, eller att mänskligheten skulle delas in i olika grupper och att de skulle komma fram till olika typer av rättvisa, för olika ställen. Om man skulle tillåta att göra sådana obefogade skillnader på folk, då kan man ju lika gärna göra det för andra grupper. Om svenskarna säger att de bara skall följa den Rawlska rättvisan för sig själva, då borde det vara lika rätt för, säg, alla skåningar att säga att de bara skall följa den rawlska rättvisan, men bara för sig själva. Eller för alla Malmöbor, men inte för resten av världen. Eller för bara de som bor på Slottsgatan.

Har man väl börjat göra godtyckliga uppdelningar finns det ingen logisk slutpunkt; om man inte inkluderar alla kan man fortsätta ända ned till individen. Och om man kan göra det borde frihetligt utträde bli tillåtet för alla individer om de tjänar mer på det än på något annat.

Om det då skulle tillåtas med ett frihetligt utträde i Sverige, hur skulle det kunna hjälpa de som har det sämst ställt runt om i världen? På två sätt, först genom att fler som bor i oroliga länder där det pågår krig eller någon naturlig katastrof kan fly till ett säkert område. För det andra genom att de kan komma till ett område där deras arbetskraft värderas mycket högre, så att de också skulle få mycket mer pengar i lön. I den nyligen utgivna översiktsartikel Economics and Emigration (referat) visar ekonomen Michael Clemens uppskattningar på att världens BNP skulle dubbla ifall det rådde fri rörlighet från fattiga till rika länder. Den större delen av denna välståndsökning skulle gå till de fattiga. Det verkar alltså troligt att för iaf en grupp av de allra fattigaste så skulle ett frihetligt utträde tillåtas, för att inte säga påbjudas, av den Rawlsianska logiken. (Detta gäller enbart ifall de som bryter sig ut vill ha öppna gränser, vilket inte är nödvändigt att de vill ha.)

Men, hur skulle det vara om vi, återigen bara för sakens skull, inskränkte oss till bara de som har det värst i Sverige? Hur skulle de som har det värst här påverkas av ett utträde? Detta blir nog väldigt svårt att avgöra, för det skulle bero så väldigt mycket på vilken sorts politik folket i de utbrutna områdena vill ha. Några som helt vill leva efter Rawls diktum skulle helt klart skapa ett bättre samhälle än dagens, men det är mindre klart ifall folk som inte drivs av den övertygelsen skulle skapa ett bättre samhälle.

Det finns ett generellt argument för utträde i den här kontexten, ifall området som träder ut tillåter andra svenskar att flytta dit. Och det är förknippat med argumentet för att alla skulle må bättre av att kunna flytta till det område som passar dem bäst. De som har det sämst ställt är en del av alla och därför skulle de få det bättre av att kunna välja mellan att leva i olika samhällen. Så länge som den svenska staten inte är bäst på att ta till vara på de som har det värst, finns det alltid en möjlighet till att hitta en samhällelig förbättring, och den förbättringen hittar man bäst genom att tillåta ett flertal olika samhällen att samexistera, så att folk kan bedöma själva vilket som är bäst för dem.

För övrigt menar Donald Livingston att John Rawls avfärdade rätten till secession utan argument. Om så, förändras argumentens styrka i det här inlägget något alls? Nej, för det viktiga för det här inlägget var att se ifall de argument som folk tagit från Rawls faktiskt berättigar ett förbud av secession. Det verkar inte som det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *