Alla borde ha rätt att själv få bestämma hur man skall leva sitt liv. Den här rättigheten är universell, så vi inom Ofuss ser inte att enbart svenskar bör ha rätt att gå ut ur svenska staten, utan det borde även thailändare ha. Samtidigt borde även svenskar ha rätt att träda ut ur den thailändska staten. Konsekvensen av detta blir att passtvång blir, mer eller mindre, illegitimt. Vissa områden, där alla landägare för de privata och offentliga utrymmena har en gemensam policy om att bara vissa kan vistas på området, skulle kunna kräva privata pass. Finns det dock inte någon sådan enighet för ett område blir passtvång illegitimt.
Med ett sådant här system skulle det ganska rimligtvis kunna leda till att fler personer flyttar från en plats till en annan. Det här inlägget tar upp en aspekt av detta – väl medveten om att det finns många andra viktiga frågor att belysa – nämligen, hur skulle frihetligt utträde kunna vara en positiv strategi för att minska fattigdomen i världen?
Hur ser problemen med fattigdom ut idag? Problemen går att sammanfatta med statistik, om än att det inte ger en fullständig bild av vad det innebär. Lite statistik är väl dock bättre än inget. Enligt Wikipedia så innebär fattigdom runt om i världen idag att:
- Runt 1,7 miljarder människor lever på mindre än en dollar om dagen.
- 18 miljoner människor dör varje år av orsaker som kan botas i rika länder.
- 11 miljoner av dessa är barn under fem år.
- En halv miljon är kvinnor som dör i barnsäng.
Vad, om något, kan då göras för att förändra den här hemska situationen?
Den här frågan har undersökts och diskuterats väldigt länge. Det har varit en särskilt viktig fråga för ekonomer sedan före Adam Smiths dagar. I modern tid har ett stort fokus legat på hur de rika staterna skall kunna hjälpa de fattiga länderna bli rika genom bidrag till de fatitga ländernas stater. Det finns ekonomer som menar att den här metoden har använts felaktigt förr, men kan leda till tillväxt om bidragen och kraven för dem specificeras ordentligt. Den här position företräds bland annat av Jeffrey Sachs, författare till The End of Poverty. Andra menar att sådant bistånd inte har lyckats särskilt bra förr och kommer troligtvis inte att lyckas i framtiden heller, utan leder snarare till mer problem. William Easterly redogör för den här positionen i böckerna The Elusive Quest for Growth och The White Man’s Burden.
Ett mer uppenbart sätt att öka inkomsten för de fattiga är för dem att flytta till ett rikt land och arbeta där. Enligt översiktsartikeln Economics and Emigration av Michael Clemens vill mer än fyrtio procent av de som bor i de fattigaste delarna av världen permanent flytta till ett annat land, vilket återspeglar det faktum att de kan leva bättre liv i andra länder.
Men, hur skulle en sådan flytt kunna fungera i ett system med frihetligt utträde? Om vi begränsar oss till territoriellt utträde, och ifall det bara hade tillåtits i Sverige, skulle det innebära att folk från hela världen hade kunnat flytta till ett område i Sverige, köpa landet som finns där och sedan förklara det självständigt från Sverige. (Här skulle det dock finnas en hel del praktiska bekymmer, givetvis, men som får tas upp i en annan artikel.) Alternativt skulle några andra redan ha brutit sig ut ur svenska staten, och låtit alla i hela världen flytta in dit, om de vill det.
I ett tidigare inlägg beskrevs hur secession är ett vetenskapligt sätt för att praktiskt kunna få reda på vilka institutioner som verkligen hjälper människor att uppnå sina mål i samhället. Detta gäller då även för den viktiga frågan om vilka institutioner som hjälper folk att kunna arbeta och samarbeta med andra genom handel. Alltså, secession skulle vara bra för att det tillåter folk att experimentera med nya politiska lösningar för att vem som helst som vill arbeta skall lättare kunna komma i kontakt med någon som vill erbjuda denne ett jobb. Alltså, ha andra institutioner för att minska den ofrivilliga arbetslösheten.
I dagens debatter tas det för givet att det finns en tämligen hög arbetslöshet, speciellt för invandrare, men det tillståndet är inte något bestämt. Under 1960-talet i Sverige förvärvsarbetade drygt 85% av alla utlandsfödda män, vilket var en högre siffra än för de svenska männen. År 2000 var det dock bara runt hälften av de utlandsfödda männen som förvärvsarbetade, jämfört med drygt 70% av de inlandsfödda männen. Samtidigt finns det många utvecklade länder som har olika nivåer av arbetslöshet. År 2012 var arbetslösheten 7,3% i Sverige medan den var 6,2% i Danmark, 3,0% i Norge och 1,9% i Singapore. Det verkar väldigt troligt att nivån av arbetslöshet kan bero på arbetsmarknadens regler och dess institutioner, vilka går att ändra med en annan politik.
Alltså blir frihetligt utträde nödvändigt som en strategi för att göra det möjligt för att flera miljoner människor på sikt skall kunna flytta till ett rikt land där de kan bo och undkomma den absolut värsta fattigdomen. Både för att göra det möjligt att flytta till ett område där man kan bo även om man inte fyller upp kraven som en stat har satt på en (för Sveriges del att man kan producera varor till ett visst värde) och för att det gör det lättare att skapa institutioner som möjliggör att alla kan få ett arbete.
Den här strategin skulle dock inte kunna eliminera fattigdom, bara lindra den. Journalisten Roy Beck illustrerar detta väldigt snabbt i en föreläsning. För att helt eliminera fattigdom, med den här metoden, skulle i princip alla få flytta från dagens fattiga länder. Men det finns en annan metod som föreslagits av ekonomen Paul Romer, nämligen ”charter cities”. Tanken med det är ungefär som frihetligt utträde, fast att det är främst tänkt för fattiga länder. Han ger en förklaring till hur det är tänkt att fungera i föreläsningen nedan:
På sikt kommer det kräva att de fattiga länderna reformeras för att den globala fattigdomen skall försvinna. Men på vägen dit går den att lindra både genom att tillåta utträde i de rika länderna, som i de fattiga.