Vi i Ofuss menar att frihetligt utträde är bra för att den gör det möjligt för alla individer att kunna få leva som de vill i fredlig harmoni med alla andra; för att det inte finns något vetenskapligt konsensus om vilken politik som borde föras i flera viktiga områden; och för att vi behöver tillåta experiment för att verkligen kunna veta vilket samhälle som man helst av allt vill leva i. Detta låter säkert bra och så, men, skulle inte den här politiken kunna innebära något negativt?
Ja, det kan den. Mer frihet innebär att det finns fler val tillgängliga, med annorlunda risker som man inte hade ställts inför med restriktioner. Och ett antal som bryter sig ut ur staten kommer att bilda mer fria samhällen, där nya olyckor kan ske. Och de som bryter sig ut och sätter större begränsningar på vad de kan göra kommer att ställas inför andra risker än de som skulle gälla ifall de inte bröt sig ut. Även de som inte går ut ur staten, men besöker det utbrutna området eller får besök av någon därifrån, utsätts av andra risker än om utträdet inte skulle ha skett.
Så, med förändring kommer nya risker. Många skulle nog vara helt okej med detta ifall det visar sig att riskerna i det nya samhället totalt sett, på ett ungefär, medför mindre färre och/eller mildare risker än om de inte hade gjort något. [1] Men, det gäller bara en statistisk genomsnittlig individ. En viss enskild individ skulle kunna skada sig själv i den nya miljön, men skulle inte ha gjort det ifall läget förblivit detsamma.
För ett exempel, tänk dig att Gotland bryter sig ut ur svenska staten och att de antingen höjer åldern för när man får köra bil eller sänker den. I båda fallen, antar vi, kommer de nya förarna i regel att orsaka 0,01% färre olyckor än vad som skulle varit fallet annars. Men, några kommer fortfarande att krocka, fast det hade inte nödvändigtvis varit samma personer, på samma plats eller under samma tid. Alltså, olycksoffren, även i den bästa av världar hade varit andra.
Detta gäller inte bara för utbrutna områden, utan det gäller för all politik och för alla handlingar. Det gäller något så banalt som hur stränga instruktörerna vid uppkörningen är; helt olika regler för vad som krävs innebär helt andra mönster av trafikolyckor. Även ifall det överlag blir bättre. Inget gott som inte för något ont med sig, om jag får vrida lite på det. Ifall det inte vore så skulle en politik vara helt pareto-förbättrande; alla skulle få det bättre och ingen sämre. Dock är sådan politik extremt ovanlig. Detta innebär att en politik blir inte fel på grund av att det finns något enstaka problem med det, även ifall någon enstaka person skulle dött av det som annars inte skulle gjort det. Tillräckligt många sådana fall borde innebära det dock.
Så, då är frågan: leder frihetligt utträde till tillräckligt många problem för att det borde vara otillåtet? För varje enskilt uppenbart problem med rätten till secession finns det två vägar att gå för oss som förespråkar den här politiken. Antingen kan vi säga att det är sant att X [ex. tillåta låg ålder för att köra bilkort, annan produktion av sjukhustjänster, annat socialförsäkringssystem] medför ett problem, men att fördelen med utträde är så stor att X borde få låtas ske ändå. Eller så kan vi hålla med om att X medför en alldeles för hög kostnad, men att hela idén med frihetligt utträde inte behöver överges bara för det – i de tillfällena går det att skapa en kompromiss.
Det går att kategorisera problemen som att de antingen främst drabbar folket i Sverige eller att de drabbar utbrytarna. I det här inlägget går jag främst igenom fall av den första sorten. Så, vilka kan problemen vara? I diskussioner med andra har vi stött på dessa bekymmer som folk pekat på skulle kunna uppstå vid ett utträde: osäkerhet av vad lagen är i det område som brutit ut sig; förmögna människor skulle kunna fly landet
- Det kan uppstå oklarheter vad lagen är när varje individ kan få bryta ut sig själv ur staten. I en ort kan en hel del saker vara olagliga (som att röka cigaretter) vilka annars är lagliga i Sverige och folk som stannar till i dessa orter kanske inte känner till alla lokala lagar.
Det skulle nog uppstå några ställen med väldigt annorlunda lagar än vad som finns i dagens Sverige – det är en av de främsta anledningarna till att vi står för just den här politiken. Och det skulle i vissa fall även leda till många oklarheter. Detta innebär dock inte i sig själv att det leder till något större problem, för det finns mycket lagstiftning som de flesta i landet är helt oklara över, som hur regleringen av aktier fungerar. Det finns alltså många ”osynliga” rättsliga påbud i landet som bara experter i området känner till, och dessa skulle kunna vara väldigt annorlunda. Där skapas det nog inga problem som i att man misstar sig på lagen, utan det innebär bara en kostnad för experterna att sätta sig in i ett nytt system. Sedan kommer deras erfarenheter att visa om det system som utbrytarorten prövade på är värt kostnaden eller inte.
När det gäller lagar som vem som helst kan stöta på finns det ju en möjlighet att det kan leda till problem. Men mycket talar för att problemen lär vara små. Först för att de ställen som bryter sig ut ur Sverige kommer att bli exponerade i media. Särskilt ifall dessa samhällen skulle ha några väldigt konstiga regler. Och för de som åker in i området kommer det att finnas skyltar som säger att svenska statens lagar inte längre gäller där, varpå de har möjlighet att ta reda på ifall det finns några speciella regler där. Någon enstaka person skulle dock kunna missa dessa skyltar, inte vara uppdaterad via media och åka till en ort där denne får ett straff för att ha begått ett lagbrott där. Det här är ett problem, men det skulle kunna minskas genom att de som begår detta okända brott för första gången endast får böter.
- De extremt rika i samhället skulle kunna fly från svenska staten och sluta betala in skatter, vilket skulle göra att den har råd med färre tjänster åt det svenska folket.
Det här är ett problem för svenska folket, ifall det är så att svenska staten är en socialt sett mycket bättre aktör att spendera pengar. Låt oss utgå ifrån att fallet är så, för att se hur långt problemet maximalt kan sträcka sig. 2011 skall det ha funnits 54 000 personer i landet som tjänade mer än en miljon kronor i årsinkomst. Dessa betalar tillsammans ca 41 miljarder kronor i direkta skatter, vilket borde innebära att de betalar i runda slängar 71,4 miljarder kronor i skatt på arbete. Detta motsvarar ungefär 4,6% av statens årsredovisning.[2]
Detta är alltså en ofantligt stor summa pengar. Men, även om den är enorm är den inte en så enorm del av budgeten så att den svenska välfärdsstaten skulle försvinna genom den. Om vi går tillbaka bara några år, till 2004, ser vi att staten fungerade på en budget som var ännu mindre än vad den skulle vara 2011 utan dessa skattepengar. Alltså, skatteintäkterna har under de sju åren ökat mer än dessa 71,4 miljarder kronor.[3]
Och även om det är en stor summa borde vi inte förvänta oss att alltför många rika lär flytta så snabbt till en ekonomisk frizon. Detta för att det lär ta något år för att en liten utbryten by skall ha vuxit till sig så mycket att det finns tillräckligt många arbetstillfällen, och av rätt sort, för att dessa skall flytta dit (om det nu är ett rimligt antagande att de skulle flytta enbart för att tjäna mer pengar; ifall det finns ett annat mål lär de åka tidigare). Och en stad som Stockholm, där de flesta miljonärer bo, lär inte träda ut ur svenska staten i första taget. Om frihetligt utträde blir lagligt lär de rika inte gå ut ur staten förrän ett stort antal andra individer gått ur den; det här problemet lär alltså inte bli en realitet förrän frihetligt utträde visar sig vara en rejäl vinst ändå – att det har skapat ett stort samhälle där många är nöjda med att leva.
Men, tänk om en majoritet av svenskarna – tänk om du som läser detta – vägrar att gå med på att göra frihetligt utträde till en lag på grund av att staten skulle tappa skatteintäkter. Om det handlar om pengar, låt det då vara en fråga om pengar. I sådant fall går det att lösa det här problemet väldigt enkelt; de som vill bryta sig ut ur svenska staten får förhandla med den för att inte behöva lyda under den längre i utbyte mot pengar. Det enda problemet är att enas om hur förhandlingsprocessen skall se ut, men det finns flera ekonomiska mekanismer som kan användas för att parterna skall komma överens. Alltså, ifall det inte går att få igenom ett frihetligt utträde alls utan det här kravet stöttar vi en förhandling för att komma fram till en lämplig summa som utträdarna måste betala. (Denna paragraf gäller inte bara mellan rika och staten utan mellan alla som folket i Sverige vill förbjuda från att gå ut ur staten om de inte har betalat en summa till staten.)
- Folket som gått ur staten skulle kunna skapa en militär och det vore alldeles för riskabelt för att det skall tillåtas.
Den här invändningen är förståelig för mindre och, på den internationella arenan, oprövade nationer. Internationellt sett vore det dessutom lönsamt ifall de allra flesta stater skar ned på sin militära budget, om de bara kunde göra det koordinerat så att det inte fanns en risk för att något land skulle attackera ett annat. Av dessa enkla skäl vore det rimligt att ställa som krav på små utbrytarnationer att de inte har någon militär styrka över huvud taget, och det är något som vi i Ofuss stöttar.
Men ifall, säg, några större landskap eller städer vill bryta sig ut Sverige skulle vi inte säga att de behöver gå med på dessa krav direkt, men om det vore ett förhandlingskrav som svenskarna ställer så säger vi att de borde tas upp till förhandling. Den här delen av frågan lär dock dröja ett bra tag innan den blir aktuell, om den någonsin blir det; det lär ta ett bra tag för att en majoritet i ett landskap, eller en grupp landskap, vill bryta sina band med svenska staten.
Sammanfattning
Vår politik skulle kunna innebära problem för ett antal individer, helt klart. Men en politik borde bedömas utifrån om problemen är fler och värre eller inte, än lösningarna den för med sig. Det här inlägget tar upp tre problem som olika personer tagit upp med frihetligt utträde. I ett av fallen går det att mildra politiken så att den inte orsakar ett alltför stort problem, men det existerar fortfarande. Fast även då är det inte så allvarligt och det kommer inte i närheten av alla fördelar som följer av vår politik. I det andra fallet beskrevs det hur utbrytare och staten skulle kunna förhandla med varandra ifall svenska folket inte vill tillåta ett utträde om inte ett visst villkor uppfylls. Sista fallet var ett där kompromissen går helt i linje med vad svenskarna efterfrågar av utbrytarna.
Det finns fler potentiella problem som folk kan se med utträde. Dessa behöver dock inte vara verkliga utan kan komma ifrån en ofullständig analys av samhället. Vårt gemensamma mål, både vi som stöttar utträde och de som är emot, borde vara att ta reda på ifall dessa potentiella problem verkligen stämmer, om de är allvarliga och om de då är värre än alla fördelar som följer av ett utträde, och, om allt tidigare stämmer, dessa problem går att undvika genom en kompromiss som stat och utbrytare når genom förhandling.
Noter
[1] Många skulle nog också se det som helt okej ifall folket som ändrar reglerna i sitt samhälle gör det medvetna om att reglerna sett innebär en försämring för dem, men att att de ser det som att de vinner ett mycket högre värde på det totalt sett. Liksom de flesta anser det är okej att folk hoppar bungee-jump, trots att det innebär en högre risk än att sitta och läsa en bok.
[2] Beräkningen utgår ifrån statens årsredovisning från 2011.
[3] Beräkningen utgår ifrån SCB:s beräkning av inflationen, statens årsredovisning från 2007 (som har siffror för tidigare år på s. 34) och jämför mot årsredovisningen för 2011.
1 comment / Add your comment below